Josefine

I Torsdags, den 29:onde november, så var vi tvugna att avliva vår älskade Fancy Way :,(
Det är en av de mest sorgliga upplevelserna som hänt i mitt liv, och jag kan tänka mej att det var snäppet värre att vara där på plats när det väl hände. Jag ville så gärna åka dit, men kunde inte. Tiden räckte inte till, jag hade bara ett par timmar på mej.
Jag ville så gärna säga hejdå till honom, för när jag var med dem till Ultuna så sa jag inte hejdå, jag sa mer: vi ses snart hjärtat, kämpa på nu!
Och jag tänkte på de när jag gick ur boxen, när jag hade klappat honom hejdå, då kände jag att jag ville säga hur mkt jag älskade honom, men gick inte tillbaka in. Jag ångrar det.. Mina sista ord var: Hejdå vännen, vi ses snart!
Jag vill inte att de ska vara de sista orden jag säger till någon som jag älskar så mkt som jag älskar Fancy. Jag hoppas han vet hur mkt jag tycker om honom.
Det var så hemskt och sorgligt, jag pratade med amanda och sedan mamma, matlda och linnéa, precis efter att fancy somnat in.. ush vad jag grät, det lät så hemskt :( jag såg liksom allt framför mig. dem satt runt honom och klappade han. Amanda sa att han såg precis ut som när han ligger och sover i hagen, fast nu blev han kallare och kallare ju längre tiden gick. Ush vad vi grät...



Saknar honom så otroligt mycket, jag kan inte, och vill inte förstå att han är borta nu. jag får aldrig mer se honom, aldrig mer höra hans små kaffebryggar-ljud, aldrig mer ta på hans lilla föl-man, aldrig mer känna på hans sammetslena mule, aldrig mer rida honom, aldrig mer se honom bli rädd för rep på marken. jag får aldrig mer uppleva någonting med honom.. jag förstår inte, jag vill inte..

han va bara 19, och hur pigg som helst. verkligen en genomsnäll häst, jag har ärligt talat aldrig träffat en snällare häst! han var helt underbar!

Något jag alltid kommer minnas är när jag och en tjejkompis red barbacka på honom när vi var små. Då var vi ute i skogen och träffade en grävlingfamilj! de var inte kul alls. men lugn och snäll som fancy var, så kände man sig ändå så trygg. den känslan kommer jag aldrig glömma.
Fancy var våran första häst, och jag kommer verkligen ihåg hur glad jag blev när han var våran, eller när mamma fick honom av pappa rättare sagt. det var en sådan känsla!

En annan grej som jag kommer ihåg väldigt tydligt, det var när jag hade med fancy på hoppträning en gång, och jag fick över honom på 90! ja vet, de e inte högt, men jag var inte speciellt gammal, och fancy hoppade normalt 60 ungefär, så då blev jag så himla stolt!

Jag minns alla gånger jag ridit fancy, vi har ridit två barbacka på honom, vi har gallopperat och tävlat över fälten, jag har tävlat clear rounder med honom, vi har kört honom och mkt mer. Han älskade verkligen att bli körd! Då var han alltid jätteglad med öronen spetsade, och ville springa, springa, springa. Våran älskade lilla Fancy.


Jag förstår inte varför världen ska vara så orättvis. Varför ska just våran Fancy få cancer, varför just nu? Han blev inte ens 20 :,( varför?



Sista bilden på Fancy innan han fick somna in.



Det finns hur mkt underbara minnen som helst med Fancy!
Kommer aldrig någonsin glömma hur underbar han var!
Jag saknar, och kommer sakna honom så oerhört mycket. Saknar honom så att det gör ont.


Fancy, hoppas du har det bra på Trappalandas gröna ängar. Nu vet vi att du inte behöver lida mer i alla fall.
Bara så du vet Fancy, jag älskar dej av hela mitt hjärta, och kommer alltid att göra det!
Saknar dej Fancy gubben :,(

Jag älskar dej! <3